Här kan du lyssna på hela inslaget.

Nedan ger Michael Tjernström sin egen analys av avtalet:

Parisavtalet är en stort framgång! För första gången har vi ett brett accepterat klimatavtal med substans och - vilket kanske är ännu viktigare - har diskussionen präglats av en mycket mer positiv anda än någonsin tidigare. Visst spelade en skicklig ledning av COP21 från det franska ordförandeskapet en stor roll, men redan innan mötet  i Paris var tongångarna annorlunda än t.ex. i Köpenhamn. Men innehållet i avtalet reser också frågor.

Även om det sagts att klimatvetenskapen äntligen fått inflytande över förhandlingarna finns det frågetecken kring just detta. I avtalet är avsnitten som handlar om det vi borde attackera, nämligen att begränsa utsläppen, mycket diffust skrivna. Istället har man skruvat upp den övergripande ambitionen på ett nästintill orealistiskt sätt. Avtalet syftar till att hålla temperaturökningen väl under två grader och helst till 1.5 grader. För det första vet vi inte med säkerhet hur mycket utsläppen måste minska för att uppnå dessa mål; vetenskapen är inte så exakt. För det andra, om man ser till de beräkningar som finns i IPCCs senaste rapport så framstår det som mycket svårt att nå under två grader och att nå till 1.5 grader ter sig nästintill omöjligt. I bägge fallen måste i alla händelser omfattande åtgärder till och det snabbt!

Självklart finns det en orsak till detta. Att binda alla länder till specificerade utsläppsbegränsningar, eller metoder att nå dessa med ekonomiska styrmedel som t.ex. en global koldioxidskatt, var helt enkelt omöjligt. Därför har det övergripande målet satts oerhört ambitiöst och man får istället sätta sitt hopp till att de återkommande 5-årliga uppföljningarna och de åtaganden länderna lämnade in före mötet som nu länderna kommer att hållas till. Dessa räcker dock inte till att uppnå målen, och man får hoppas att den nya dynamiken i förhandlingsspelet gör att vi överträffar förväntningarna.