I slutet av inslaget riktar Amundin kritik mot pågående forskning vid Zoologiska institutionen om skillnader i beteende mellan hund och varg. Han hävdar att det finns risker med forskningen och att den inte kommer att ge ny kunskap. Vi håller inte med om detta och vill bemöta kritiken.

Vi följer reglerna för säkerheten

Den viktigaste punkten gäller säkerheten. Vi följer de regler som använts internationellt i nästan 40 år vid forskning på varg, som bland annat innebär att personal aldrig går in ensamma till vargarna efter fem månaders ålder. Eftersom forskningen vid Zoologiska institutionen rör den tidiga beteendeutvecklingen hos valpar så stannar de inte vid vår forskningsstation längre än 6-7 månader. På så sätt undviker vi de konflikter som kan uppstå när man handskas med äldre djur. Vargar är vilda djur och oavsett om de socialiseras eller inte så skall de behandlas i förhållande till det.

Värdefull kunskap om varg

Vi anser också att forskningen är värdefull. Den ger kunskap om skillnaden i utvecklingen av socialt beteende mellan två närstående arter, där båda arterna är av stort intresse, inte minst för det svenska samhället. Trots engagemanget för varg och hund, så är det ändå förhållandevis lite känt om hur skillnaden i beteende mellan dessa djur uppstår under uppväxten. Vi ser det som ett värde i sig självt att lära sig mer om detta, men kunskapen kan också komma samhället till nytta. Vår forskning har ett grundforskningsperspektiv där just jämförelsen mellan ett domesticerat djur, hunden, och dess vilda släkting, vargen, kan ge oss kunskap om hur sociala beteenden kan förändras under evolutionen och om orsakerna bakom detta.

Hans Temrin, docent, projektledare

Sven Jakobsson, professor, föreståndare Tovetorps forskningsstation

Olof Leimar, professor, avdelningsledare Etologi

Birgitta Tullberg, professor, prefekt Zoologiska institutionen