Emma Karlsson. Foto: Julia Steinbach
Emma Karlsson. Foto: Julia Steinbach

I drygt en månad har Emma Karlsson, doktorand vid Institutionen för Tillämpad Miljövetenskap, varit hemma från ett äventyr som skulle göra många avundsjuka. Hon har tillsammans med 41 andra forskare rest över Norra Ishavet och ägnat sig åt provtagning i närheten av isbjörnar och oändliga vidder av orörd natur. Forskningsexpeditionen SWERUS-C3 tog avstamp då isbrytaren Oden lämnade norska Tromsö för snart tre månader sedan. Resan gick österut över Norra ishavet, bort mot Nordamerika. Emma deltog i den första av expeditionens två etapper och klev av i den lilla staden Barrow i nordligaste Alaska. Några forskare stannade kvar på båten medan andra klev av och ytterligare andra anslöt till etapp två, i vilken Oden åter rörde sig västerut. Om allt går som planerat kommer besättningen kunna gå i hamn i Tromsö den fjärde oktober.

Ett svensk-rysk-amerikanskt samarbete

Namnet SWERUS står för Sweden-Russia-US och representerar de tre nationer som samarbetar i det multinationella projektet. Tillägget C3 beskriver resans fokus – Climate, Cryosphere, Carbon. Kort sammanfattat handlar expeditionen om vad som händer i Arktis när jorden blir varmare. Något som inte alla vet är att den globala uppvärmningen påverkar olika delar av jorden olika.

Medeltemperaturen vid polerna beräknas öka långt mer än temperaturen vid ekvatorn, vilket gör forskningen kring isavsmältning och dess följder särskilt angeläget. Ämnen som legat infrusna i tiotusentals år kommer till ytan och vart dessa tar vägen är en viktig fråga. Emma och hennes kollegor har arbetat med provtagning i luften, på olika djup i vattnet samt i sedimentet på havsbotten för att undersöka vad som händer med det som smälter fram. Fokus har riktats inte minst mot metan och koldioxid.

Många olika kompetenser samlade

Besättningen bestod under expeditionens båda etapper av 42 forskare, och därtill ytterligare 23 besättningsmedlemmar som tog hand om allt icke-forskningsrelaterat. Ett brett spektra av kompetenser fanns representerat i forskarlaget, med allt från mikrobiologer till glaciologer och meteorologer. Ungefär hälften av forskarna hade Stockholms Universitet som hemmaplan, och därutöver fanns forskare från universitet i bland annat Göteborg, Manchester, Newcastle, Amsterdam, Utrecht och Vladivostok.

All forskning utgick från båten, ibland alldeles i närheten av isbjörnar men alltid långt från närmaste fastland. Oden hade plats för en helikopter men någon sådan fanns ingen mening med att ta med på resan. En full helikoptertank skulle ändå inte räcka för en resa in till fastlandet. Emma kan konstatera att alla deltagare under hennes etapp tog sig helskinnade till Barrow, med undantag för ett fåtal sydda fingrar.

Nu tar det verkliga arbetet vid

Även utrustningen klarade sig. Vajrar som går av och forskningsutrustning som sjunker till havets botten är annars något av ett ständigt orosmoment. Utöver förlusten av utrustning som i sig kostar hundratusentals kronor finns risken att mångdubbla belopp sjunker till havets botten, som en följd av uteblivna forskningsresultat.

Emma tvekar inte kring huruvida hon skulle vilja åka tillbaka, men hon påpekar att det är nu det verkliga arbetet tar vid. Nu när fältmomentet är genomfört har frysarna på universitetet fyllts med prover som behöver bearbetas. Flera år av arbete med det insamlade materialet finns på nära håll för polarforskarna. Deras egen bit av Arktis.

Text: Mattias Renström