Covid19-pandemin har varit – och fortsätter att vara – en besvärlig och stressande tid för många forskarstuderande. På nationell nivå har detta kartlagts i en rapport från Sveriges Förenade Studentkårers Doktorandkommitté (SFS-DK). Det är viktigt att vi har en god bild av vilka konsekvenser krisen har för naturvetenskapliga områdets egna doktorander, eftersom förutsättningarna varierar så mycket mellan lärosäten, mellan områdets olika delar och mellan doktorandprojekt av olika typ. Därför har dekanus hörsammat doktorandrådens förslag att inrätta en arbetsgrupp med uppdrag att undersöka hur utbildningens kvalitet har påverkats av pandemins effekter. Jag kommer att leda arbetsgruppen i egenskap av ordförande för forskarutbildningsberedningen. Planen är att bland annat genomföra en lokal enkät, och därefter sammanfatta såväl problem som borde uppmärksammas som goda exempel på hur man kan upprätthålla så god kvalitet som möjligt även under denna och eventuella framtida pandemier.

Några slutsatser kan dras redan nu, utifrån SFS-DKs rapport, doktorandernas lokala skrivelser och den dialog jag har haft med deras representanter samt med ledamöterna i forskarutbildningsberedningen. Det finns på många håll en klar frustration över att problemen inte har uppmärksammats tillräckligt, och även en oro för att doktoranderna inte behandlas på ett rättvist och likvärdigt sätt i den uppkomna situationen. Detta på grund av den stora variationen i förutsättningar mellan institutioner och projekt, och beroendet av handledarnas inställning till problemen. Det kan gälla sådana till synes enkla saker som möjligheten att bedriva forskarutbildningen framgångsrikt hemifrån, med tanke på bredbandets hastighet, möjlighet att låna hem en större datorskärm eller kontorsstol, och så vidare. Här vill jag uppmana ledningarna för institutioner och centra att vara uppmärksamma på problemen, och göra vad som göras kan för att underlätta för de forskarstuderande som vill och kan arbeta hemifrån.

Mer svårlöst är problematiken kring förlängning av doktorandtiden på grund av ”särskilda skäl” som har samband med Covid19-pandemin. Sådana beslut tas av dekanus på förslag från prefekt (eller motsvarande). Här varierar situationen stort mellan doktorandprojekt av olika slag - och i olika skeden av projekten - med följd att vissa projekt kan ha försenats kraftigt medan andra knappast har påverkats alls.  I vår decentraliserade organisation är det en stor utmaning att se till att doktoranderna behandlas rättvist utifrån just deras situation. Därför kan det inte vara upp till enbart doktoranderna och deras handledare att avgöra om det bör sökas förlängning och i så fall för hur lång tid. Denna bedömning bör i stället göras i samband med uppföljningen av den individuella studieplanen, och med medverkan även av en utomstående uppföljningsgrupp (eller motsvarande), ämnesansvarig och studierektor för forskarutbildningen. Förhoppningsvis kan detta säkerställa att bedömningen görs så rättvist och likartat som möjligt åtminstone inom institutionen, och i görligaste mån inom området som helhet. Institutionernas ledning bör även vara uppmärksam på att de ekonomiska förutsättningarna för ett enskilt projekt via externa anslag inte kan få vara avgörande för förslaget om eventuell förlängning. Även i den ansträngda ekonomiska situation som vi nu befinner oss i bör institutionerna därför vara beredda att tillskjuta fakultetsmedel för detta ändamål.

Sören Nylin

Sektionsdekanus biologi och ordförande för forskarutbildningsberedningen